ToveDanne på resa!

Dear Friends and Family våran sista tid är nu inne. Det är både gäldje och sorg över att äventyrets sista vecka påbörjades igår. Har spenderat en tid här på paradisön Koh Phayam och imorgon drar vi vidare till vår slutdestination Bangkok. Vi har haft hela 17 dagar här på ön som har varit omtumlande, sköna, underbara, svettiga och sjuka. Till en början var allt perfekt med plugg, sol, bad och god mat, vi hade det riktigt superduper. Daniel har jobbat och kämpat med sin uppsats in i det sista och under alla dessa månader och är nästan helt klar, det är bara små fix kvar. Han har varit himla duktig och hade verkligen gjort sig förtjänt av två veckors ledighet på stranden.

 

Men molnen drog ihop sig och de dära två veckorna minskas drastigt till 6 dagar varav 5 är i Bankok. Det började helt oskyldigt med lite morgonhals ni vet när de är lite tjockt och ömt men det brukar ju försvinna efter någon vaken timme eller två. Men det blev värre, febern smög sig på en natt med frossa och svettningar och morgonen efter hade han skyhög feber och mådde uruselt. Han låg i vår svettiga bungalow med den sämsta av takfläktar och mådde pyton. Senare kom utslagen som flammade upp över hela överkroppen och som sedan spred sig till hela kroppen. Febern höll i sig och ökade till 39.9 och vi tänkte att det var bäst att ta sig till en läkare då vi inte alls visste vad denna eventuella tropiska febersjukdom med utslag var för något. Personalen körde Daniel på moppen till öns sjukmottagning och han får ingen diagnos utan doktorn ger Daniel färglada piller med beskrivingar på när och hur medicinen skall tas. Jaha en mystisk djungelåkomma hade drabbat min finfina fästman, vi som ska gifta oss och allt! Vi var båda oroliga och funderade på att åka in till stora sjukhuset i Ranong om det inte blev bättre, som läkaren hade rekomenderat. Nu kan jag förstå nyblivna föräldrar och det ständiga googlandet på utslag och sjukdomssymptom osv då vi efter 24 timmars googlande med utfrågning om hur  Daniel och hans symptom var ställe jag/vi diagnosen eventuell Scharlakansfeber. Ja han passade in på den profilen så vi har intalat oss att det är det han har fått. Efter några dagar med medicinerna han fick av läkaren gick febern ner och han mådde mycket bättre så vi behövde ej åka till sjukhuet i Ranong vilket var väldigt skönt. Nu är vi bara orolig att jag ska få skiten, jag har ju blivit smittad garanterat, vem kan inte pussa på sin sjuka lilla älskling?! Dumt men helt omöjligt att utesluta ur en vårdande fästmös synpunkt! Jag vill ju inte bli sjuk nu inför shoppingen i Bangkok.

 

Nog om trubbel. Innan sjukdomen då skrev ju Daniel lite på uppstsen och jag har promenerat på stranden, badat, solat och läst massor av bra böcker.  Daniel har tagit små pauser för att läsa och bada. Vi har sett otroliga solnedgågar kanske de vackraste vi har sett i våra liv. Hört apor, sett ekorrar, krabbor,örnar, självlysande insekter, leguaner, ormar, exotiska fåglar med jättenäbbar och söta små strandvalpar till de mindre söta strandhundarna. Hemlägtan har kommit för att stanna och vi känner oss väldigt nöja och mätta på resan. Jag längtar efter köttbullar med lingon och potatismos, Daniel drömmer om gravad lax och sill. Jag vill gosa med mina små bebbar hemma, vi vill sova i våran egna säng i våran egna perfekta lilla lägenhet, jag vill baka sju sorters kakor och planera kalas, Daniel vill träffa familjen och det vill jag med, jag vill dricka för mycket bubbel i parken med gänget, Daniel vill grilla på gården han vill också gärna kolla på MFF. Vi längtar hem ganska mycket och nu när det är mindre än en vecka tills flyget lyfter känns det rätt bra och att vi har gjort oss välfötjänta av att bara få komma hem till Malmö och våra fantastiaka vardagsliv igen! Bort bra men hemma bäst!

 

Ses snart bejbs!

/ToveDanne